Jag tror nästan det, faktiskt, jag tror nästan det.
Läser gamla helgondagboksinlägg. Intressant att läsa om någons förflutna. Läste en rad från åratal sedan, tre år sedan:
"gillar sena nätter med djupa tankar ute på altanen under fullmånen, kanske med en cigg om så krävs. En promenad på stans mörka gator eller ett glas vin. Är lagd åt det kreativa hållet och vill leva fritt och glatt.... Och är stolt innehavare av en vagina? =P"
Och tja, faktiskt. Haha. Mer än så kanske också. Vi får väl se hur det artar sig, vi får väl se! Men chocken: har ingen större lust att gå hem med någon annan (say what?) kan inte riktigt se något slutdatum för när jag skulle vilja sluta ses (say what!?) funderar på att ta hem honom till föräldrarna någon gång (say WHAT!?) Ja ni förstår.
Försöker hålla mig på rätt sida besatthetsgränsen, har så lätt att bli indragen upp över öronen, vakna upp någon månad senare och undra var alla bekanta är, bli sur på världen för att jag avskärmat mig. Så... förhoppningsvis lär man sig av sina misstag, nu ska jag bara lista ut hur jag ska leva livet annorlunda.
Tror ändå det är så, att man långsamt långsamt lär sig hur man ska leva.
Och jag blir oerhört smickrad när folk läser det jag skrivit, på den där andra hemsidan, den seriösa. Och när jag skriver för den där branschtidningen. Smickrad är jag, lättsmickrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar