Pratar om det

Nu har det pratats och pratats och pratats. Och slutsatsen är väl... även två människor som är empatiska, fina, bra människor som anstränger sig för att ta hand om sig själva och sina medmänniskor kan råka ut för missuppfattningar. Saker som inte sägs eller inte sägs tillräckligt tydligt, eller inte lyssnas på tillräckligt.

Det är så svårt att föra en diskussion, och inte minst en metadiskussion, om ett ämne som är så personligt, som har så otroligt mycket med tidigare upplevelser att göra, att det kanske inte ens är den rådande situationen som är knepig utan något långt tidigare. Hur kan motparten förväntas veta det?

Och hur ska man läsa någon, när kroppsspråket säger en sak och huvudet en annan. Vilket av det når fram mest. Det är så svårt att veta såna saker. Att veta vad någon tänker när kroppen går på autopilot. Och om huvudet faktiskt säger en sak men kroppen faller för trycket några timmar senare - vilket av det ska man då gå på?

while: Det eviga utmattningskriget
"ligg med mig"
"nej det tänker jag inte"
 "ok, men det är lugnt"
end

while: ena personen är kåt men den andra är inte det eftersom man vill ta saker sjukt lugnt. Eller är också kåt men har ingen intention om att göra något åt det förrän den är bekväm och trygg med den första personen.
tre sekunder senare känner man en trevande hand som kommer letandes
"men vad gör du, jag sa att jag var tämligen opepp"
"eh ja men jag kunde inte låta bli, när du ligger så nära"
"men sluta... jag vill verkligen inte mer än såhär. Det är viktigt för mig att ta saker lugnt"
"jo jag vet, jag ska sluta"
end

Så håller man på sådär, och antingen ger man efter och blir sur, eller så blir motparten sur. Oavsett... det är inte kul. Och alltid dessa trådar bakåt i historien som krånglar till det så mycket. Suck!